permestamrebecka

När livet piskar en i ansiktet

Jag är så trött, i både kropp och själ. Så trött att det gör ont i i varje kroppsdel mellan topp och tå. Så trött att jag knappt orkar lyfta ett finger. Livet har på siståne haft väldigt mycket mer uppförsbackar än lätta nedförsbackar där man inte behöver trampa alls, kan känna vinden i håret och i stort sett bara kunna lufta sig tillbaka och åka med. Istället trampar och trampar jag med känslan att jag aldrig kommer komma upp för denna backe då livet bara fortsätter piska en i ansiktet. 

Jag må ha varit i Rhodos i en vecka tillsammans med min kära mor, och det var hur bra som helst (trots att jag var sjuk) - de tre första dagarna. Sedan blev semestern inte riktigt som planerat. Att efter tre dagar få besked om att ens kära gammelmoster gått bort där hemma i Sverige sätter en i sådan chock och sorg man inte kan förklara. En sådan sorg där man i ena stunden stänger in sig i sitt rum och stänger ute hela omvärlden, och i andra där man blir så arg över att livet är så orättvist att man bara vill slå i saker och skrika. Varför skulle det bli såhär? Men det var dendär jävla cancern. Cancern som bestämde sig för att krypa vidare i kroppen och slå ut totalt. Så hårt att hon tillslut inte orkade andas mer.

I skrivande stund har klockan passerat 01:00 och trots att jag är så pass trött och utslagen som jag är så kan jag inte somna. Istället har jag legat här ett bra tag nu och bara stirrat in i väggen. Jag är för spänd och kan liksom inte få någon ro. Jag kan inte komma ner i varv. 

Så snart hoppas jag innerligt att även jag ska kunna komma upp till toppen av denna backe snart. Att jag snart ska kunna fälla en glädjetår över att jag lyckades trampa mig förbi allt som orsakat smärta och sorg under sista tiden. Och sen kunna känna vinden i håret medans jag smidigt och smärtfritt rullar ner för backen. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas