permestamrebecka

En kväll att minnas våra älskade

Det är en kväll som handlar om att minnas de som en gång varit hos oss vid vår sida. Vissa som varit vid ens sida en större del av ens liv, och vissa som inte fick uppleva så mycket tillsammans med en. Men en kväll som denna minns vi alla. De som i livet har gjort avtryck hos oss och som tyvärr inte finns hos oss längre. Det är av många anledningar, men en ofattbar sorg sätter de hos en för varje gång. 

En underbar hund. En ofattbart underbar varelse. Ja, lilla Ossi. Saknaden efter dig är stor, så stor att det inte går att beskriva. Om 2 dagar är det ett helt år sedan som du fick somna in. Och jag tänker mycket på hur förra hösten var för oss, du och jag. Var och varannan dag satt vi hos veterinären för att du var så sjuk. En början tyckte du att det var skrämmande att vara där, men det blev så många gånger som vi träffade din veterinär så att du tillslut blev glad när du såg henne. Din lilla skrutt, älskade lilla gubbe.
Jag saknar att höra ditt tassande varje dag, jag saknar dina hyss och din otroliga personlighet som du hade. Du var inte bara en hund, utan du var så mycket mer. Du var som en liten människa på fyra ben. Jag står fortfarande fast vid att jag, genom dig, fick uppleva ett mirakel. För en sådan förvandling som du gjorde ser man inte. Från att vara den mest osäkra hunden någonsin när du kom till oss, till att växa och bli en sådan självsäker varelse. Så uppfostrad och säker, genomsnäll. Helt fruktansvärt underbar faktiskt. Jag kommer aldrig hitta någon som du. 

"Guje". Älskade Guje. Bara några dagar innan min student orkade du inte längre. Kroppen la av. Du va gammal, du blev sjuk. Allting gick så fort. Älskade släkting, du lärde oss så mycket. Du var så himla genomgó som människa, visade allt och alla den respekt som de förtjänade, du såg till att alla hade det bra. Jag älskar hur försiktigt du kramade om en och berättade för mig ända sen jag va liten hur gullig jag var i dina ögon. "Älskade unge" som du alltid sa. Jag älskade att åka till dig och fika och att man skulle kolla ut genom ditt köksfönster från den höga våningen och du uppdaterade en med vad som hände utanför. Jag älskade hur du och mormor kunde berätta om allt ni gjorde som unga, samt hur du generellt hade haft det i dina unga dagar. Jag älskade att alltid kolla på gamla kort när man var hos dig. 
Du var också en sån himla speciell människa för mig. Även fast vi inte sågs varje dag och att det ibland kunde gå väldigt länge tills vi åkte upp till dig, så har du ändå funnits där för en sedan man var en liten flicka. Må du fortsätta vila i frid, undra om du har hunnit träffat mina andra nära och kära än? 

Älskade gammelmoster. Ja, var ska man börja? Herregud så mycket vi har gjort tillsammans. Du har varit som en extra mormor för mig. Jag bokstavligen älskade att åka på cykelpromenad med dig, trots att jag blev trött i benen efter bara någon kilometer och jag alltid halkade efter och muttrade för mig själv. Och det var guld när man såg dig cykla in på uppfarten utanför med ett stort glasspaket i cykelkorgen, och för att inte tala om alla traditionella mini-golf turneringar vi hade? Och jag skrattar nästan högt för mig själv över att jag, ca 5 år gammal, tyckte att det var så himla roligt att diska för hand hemma hos dig efter att vi bakat eller lagat mat. Jag följde till och med med dig till dina matlagningskurser och stod där på en pall och diskade efter alla. Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på allt detta. Du var så himla viktig för mig. för oss alla. Gud vilket avtryck du gjort hos oss. Och ett så himla positivt sådant. Du var kry, du cyklade alltid runt. Du var hurtig och allting igång. Men plötsligt tog cancern ditt liv. Den förbannade jävla sjukdomen. Fan för cancern för att den tog dig ifrån oss. Älskade gammelmoster, du kommer alltid fattas oss. 

Och som vanligt en kväll som denna så tänker jag tillbaka flera år. Nu minst 9 år tillbaka, tillbaka till mitt 10:åriga jag. En sprallig tjej med mycket ideér och kompisar, en social jäkel och lite drama queen för att säga det själv. Men också mitt underbara ordentliga jag. Jag tänker på den svåraste tiden i mitt liv. En tid som jag fick gå igenom som barn. Jag tänker på min pappa. Min älskade far. Nu är det snart 9 år sedan du gick bort, 9 år sedan din kropp inte orkade mer. Ofattbart hur åren går fort men att det också gått så himla långsamt på något sätt. 
Vi är inne i en period på året som jag tycker är väldigt jobbig, och det är lika jobbigt varje gång. Visst man lär sig att leva med faktumet om hur saker och ting är, men det gör det egentligen inte lättare. Man har accepterat att detta är hur ens liv faktiskt ser ut, men det gör det inte lättare. Det är jobbigt, så ofattbart jobbigt. Vissa dagar värre än andra såklart. Men överlag är denna period den värsta. I december är det 9 år sedan. 9 år sedan som mitt 10:åriga jag fick ta farväl av min pappa. 
Jag försöker att inte tänka på allt det jobbiga och dåliga vi gick igenom, utan jag försöker att istället lägga tanke på dessa glada stunder vi hade tillsammans. De skratt vi delade tillsammans och allt vi gjorde tillsammans. Jag tänker framför allt nu i efterhand att jag också är glad, för att just du var min pappa. För hur jobbigt det än har varit, så hade jag inte önskat mig en annan förälder än du. Jag är en del av ditt kött och blod. Jag är din dotter. Du är den som format mig till den kvinna jag är idag. Du har varit delaktig i min uppfostran och läran om livet. Du har gjort mig väldigt självständig och självsäker. Jag går liksom inte sönder ifall jag får segla ensam någon gång. För det har du och mamma lärt mig. Du och mamma har lärt mig, och mina syskon, att de viktigaste av allt på denna jord är oss själva och vår familj. Vi tillsammans är det viktigaste som finns, och så kommer det alltid vara. I all tid. 
Jag tänker mycket på hur det hade varit ifall du hade levt idag. Hur hade min vardag sett ut? Hade vi haft kontakt? Hur hade vi mått? Vad hade hänt och inte? Så mycket frågor men inga svar. Men det är detta man får acceptera, detta faktumet som man får lära sig att leva efter. Det har inte varit likadant för mig i uppväxt som det har varit för vänner i min omgivning, och det kommer aldrig bli likadant heller. Jag förlorade en pappa, och mina framtida barn förlorade en morfar, min sambo förlorade en svärfar. Vi är många som förlorade dig. 

Detta är en kväll då vi ska minnas våra nära och kära som en gång funnits vid vår sida men som tyvärr inte gör det. Och jag skänker en tanke till fler än de jag nämnt ovan, som tyvärr inte finns med oss här idag. Det är fler som jag saknar och önskar att jag hade haft mer tid med. Men det är livets gång vi lever efter. Vissa tas ifrån oss tidigare än vad andra gör - hur orättvist det än är. Men dom är inte så långt ifrån oss egentligen, de vakar över oss hela tiden. Varje minut. Studerar framgångar och hjälper oss vid motgångar. Det är viktigt att komma ihåg, att trots hur jobbigt det blir ibland så har vi alltid hjälp och stöd på vägen. 

Tack för ni har varit ni, och för att ni har funnits för mig. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas