permestamrebecka

Kategori: Important stuff

Den eviga hästfrågan

I flera veckor och månaders tid har jag haft ett sug. Eller knappt ett sug utan snarare känt ett extremt behov. Ett behov som sätter ett sådant tomt hål i mig och gör att jag kan ligga vaken om nätterna och tänka, planera, söka, läsa etc om. Ett behov som jag har haft med mig i stort sett hela mitt liv men som tyvärr de senare lagts lite till hyllan. Ett behov som egentligen är en del av mig själv, något som jag trivs så fruktansvärt bra med och jag verkligen VILL ha i min vardag. Ridning, hästar, hästpyssel, mocka skit - allt vad det innebär. Vad är egentligen bättre än det? 

En livsstil som jag levt med i större delen av mitt liv men, som sagt, har lagts lite till hyllan de senare åren efter vi tog bort vår  häst. Men det har blivit klarare för mig själv den senaste tiden att det är så jag vill ha det. Jag är en sån person som hellre är ute en hel helg i stallet och pysslar -  jag älskar verkligen den miljön. Jag vill ha en bästa vän på fyra ben som vill dela morötter med mig (klyschigt nog) och luska runt i skogen och ta något pass på banan med mig. 

Vad har då blivit summan av det hela av detta konstanta tänkande efter all denna tid? 

Jag har sökt och läst men det har inte gett mig någon större framgång. Vissa hästar har stuckit ut i mängden och som jag har fått något intresse för, men dessvärre har det inte slutat bra för det. Hästar säljs som smör och är det inte det ena så är det det andra. Hästfolket är ju som dem är också. För hur sugen men än är på att göra denna förändring i ens vardag och ta steget till något eget så är det så himla viktigt att välja rätt. Det ska kännas rätt på varje front. Varenda liten känsla ska slå rätt. 

Var är du, underbara häst, som vill bli min kompis?  Som foderhäst eller för min egna räkning? 

 

En tillbakablick

1. Sköna promenader i krispande kyla. 

2. Min svärmor fyllde år, så vi samlades och firade henne på hennes dag. Otroligt god mat, gott sällskap och god dryck - blev en dunderkväll!

3. Vinkvällar hos en fin vän, med detta utanför fönstret. 

4. Längtar något otroligt tills det är vår och jag kan rocka dessa underbara skor!

5. Sena promenader. 

6. Nyår. En otroligt fin kväll med även där gott sällskap. Här blandas nyårsdrinken för fulla muggar. 

7. Här är min älskade vän. Med henne sippar jag vin och skrattar som aldrig förr. <3 

8. Från vår personalresa vi gjorde strax efter nyår. Vi begav oss mot Stockholm där det blev aktiviteter, drinkar, god mat och därefter checkade vi in på hotell. Dagen efter shoppade vi på Mall Of Scandinavia!

9. Kvällsmys som dessa är väldigt svårslagna enligt min mening. Inte mycket kan toppa kvällar som dessa. 

10. Jag gick på en drinkutbildning genom O'learys där vi träffade en snubbe från BraBar. Otroligt roligt och lärorikt!

11. Lediga dagar med soffhäng. 

12. Också en bild från personalresan där jag rockade snygga skor på bowlingbanan. 

13. Från drinkutbildningen. 

14. Ännu en ledig dag. Där gjorde jag faktiskt inte ett skit ärligt talat, men sådana dagar är välbehövliga de med. 

15. Mitt hjärta aka sambo aka Andrew är verkligen en jäkel på att göra mig lite förhållande-go om magen. Tänk bara hur det är matmässigt att komma hem till sådant efter jobbet. 

16. Och ännu en bild från personalresan, som vi länge kommer komma ihåg. 

En kväll att minnas våra älskade

Det är en kväll som handlar om att minnas de som en gång varit hos oss vid vår sida. Vissa som varit vid ens sida en större del av ens liv, och vissa som inte fick uppleva så mycket tillsammans med en. Men en kväll som denna minns vi alla. De som i livet har gjort avtryck hos oss och som tyvärr inte finns hos oss längre. Det är av många anledningar, men en ofattbar sorg sätter de hos en för varje gång. 

En underbar hund. En ofattbart underbar varelse. Ja, lilla Ossi. Saknaden efter dig är stor, så stor att det inte går att beskriva. Om 2 dagar är det ett helt år sedan som du fick somna in. Och jag tänker mycket på hur förra hösten var för oss, du och jag. Var och varannan dag satt vi hos veterinären för att du var så sjuk. En början tyckte du att det var skrämmande att vara där, men det blev så många gånger som vi träffade din veterinär så att du tillslut blev glad när du såg henne. Din lilla skrutt, älskade lilla gubbe.
Jag saknar att höra ditt tassande varje dag, jag saknar dina hyss och din otroliga personlighet som du hade. Du var inte bara en hund, utan du var så mycket mer. Du var som en liten människa på fyra ben. Jag står fortfarande fast vid att jag, genom dig, fick uppleva ett mirakel. För en sådan förvandling som du gjorde ser man inte. Från att vara den mest osäkra hunden någonsin när du kom till oss, till att växa och bli en sådan självsäker varelse. Så uppfostrad och säker, genomsnäll. Helt fruktansvärt underbar faktiskt. Jag kommer aldrig hitta någon som du. 

"Guje". Älskade Guje. Bara några dagar innan min student orkade du inte längre. Kroppen la av. Du va gammal, du blev sjuk. Allting gick så fort. Älskade släkting, du lärde oss så mycket. Du var så himla genomgó som människa, visade allt och alla den respekt som de förtjänade, du såg till att alla hade det bra. Jag älskar hur försiktigt du kramade om en och berättade för mig ända sen jag va liten hur gullig jag var i dina ögon. "Älskade unge" som du alltid sa. Jag älskade att åka till dig och fika och att man skulle kolla ut genom ditt köksfönster från den höga våningen och du uppdaterade en med vad som hände utanför. Jag älskade hur du och mormor kunde berätta om allt ni gjorde som unga, samt hur du generellt hade haft det i dina unga dagar. Jag älskade att alltid kolla på gamla kort när man var hos dig. 
Du var också en sån himla speciell människa för mig. Även fast vi inte sågs varje dag och att det ibland kunde gå väldigt länge tills vi åkte upp till dig, så har du ändå funnits där för en sedan man var en liten flicka. Må du fortsätta vila i frid, undra om du har hunnit träffat mina andra nära och kära än? 

Älskade gammelmoster. Ja, var ska man börja? Herregud så mycket vi har gjort tillsammans. Du har varit som en extra mormor för mig. Jag bokstavligen älskade att åka på cykelpromenad med dig, trots att jag blev trött i benen efter bara någon kilometer och jag alltid halkade efter och muttrade för mig själv. Och det var guld när man såg dig cykla in på uppfarten utanför med ett stort glasspaket i cykelkorgen, och för att inte tala om alla traditionella mini-golf turneringar vi hade? Och jag skrattar nästan högt för mig själv över att jag, ca 5 år gammal, tyckte att det var så himla roligt att diska för hand hemma hos dig efter att vi bakat eller lagat mat. Jag följde till och med med dig till dina matlagningskurser och stod där på en pall och diskade efter alla. Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på allt detta. Du var så himla viktig för mig. för oss alla. Gud vilket avtryck du gjort hos oss. Och ett så himla positivt sådant. Du var kry, du cyklade alltid runt. Du var hurtig och allting igång. Men plötsligt tog cancern ditt liv. Den förbannade jävla sjukdomen. Fan för cancern för att den tog dig ifrån oss. Älskade gammelmoster, du kommer alltid fattas oss. 

Och som vanligt en kväll som denna så tänker jag tillbaka flera år. Nu minst 9 år tillbaka, tillbaka till mitt 10:åriga jag. En sprallig tjej med mycket ideér och kompisar, en social jäkel och lite drama queen för att säga det själv. Men också mitt underbara ordentliga jag. Jag tänker på den svåraste tiden i mitt liv. En tid som jag fick gå igenom som barn. Jag tänker på min pappa. Min älskade far. Nu är det snart 9 år sedan du gick bort, 9 år sedan din kropp inte orkade mer. Ofattbart hur åren går fort men att det också gått så himla långsamt på något sätt. 
Vi är inne i en period på året som jag tycker är väldigt jobbig, och det är lika jobbigt varje gång. Visst man lär sig att leva med faktumet om hur saker och ting är, men det gör det egentligen inte lättare. Man har accepterat att detta är hur ens liv faktiskt ser ut, men det gör det inte lättare. Det är jobbigt, så ofattbart jobbigt. Vissa dagar värre än andra såklart. Men överlag är denna period den värsta. I december är det 9 år sedan. 9 år sedan som mitt 10:åriga jag fick ta farväl av min pappa. 
Jag försöker att inte tänka på allt det jobbiga och dåliga vi gick igenom, utan jag försöker att istället lägga tanke på dessa glada stunder vi hade tillsammans. De skratt vi delade tillsammans och allt vi gjorde tillsammans. Jag tänker framför allt nu i efterhand att jag också är glad, för att just du var min pappa. För hur jobbigt det än har varit, så hade jag inte önskat mig en annan förälder än du. Jag är en del av ditt kött och blod. Jag är din dotter. Du är den som format mig till den kvinna jag är idag. Du har varit delaktig i min uppfostran och läran om livet. Du har gjort mig väldigt självständig och självsäker. Jag går liksom inte sönder ifall jag får segla ensam någon gång. För det har du och mamma lärt mig. Du och mamma har lärt mig, och mina syskon, att de viktigaste av allt på denna jord är oss själva och vår familj. Vi tillsammans är det viktigaste som finns, och så kommer det alltid vara. I all tid. 
Jag tänker mycket på hur det hade varit ifall du hade levt idag. Hur hade min vardag sett ut? Hade vi haft kontakt? Hur hade vi mått? Vad hade hänt och inte? Så mycket frågor men inga svar. Men det är detta man får acceptera, detta faktumet som man får lära sig att leva efter. Det har inte varit likadant för mig i uppväxt som det har varit för vänner i min omgivning, och det kommer aldrig bli likadant heller. Jag förlorade en pappa, och mina framtida barn förlorade en morfar, min sambo förlorade en svärfar. Vi är många som förlorade dig. 

Detta är en kväll då vi ska minnas våra nära och kära som en gång funnits vid vår sida men som tyvärr inte gör det. Och jag skänker en tanke till fler än de jag nämnt ovan, som tyvärr inte finns med oss här idag. Det är fler som jag saknar och önskar att jag hade haft mer tid med. Men det är livets gång vi lever efter. Vissa tas ifrån oss tidigare än vad andra gör - hur orättvist det än är. Men dom är inte så långt ifrån oss egentligen, de vakar över oss hela tiden. Varje minut. Studerar framgångar och hjälper oss vid motgångar. Det är viktigt att komma ihåg, att trots hur jobbigt det blir ibland så har vi alltid hjälp och stöd på vägen. 

Tack för ni har varit ni, och för att ni har funnits för mig. 

Axplock sen senast

Hallå i stugan! Hur är det ens möjligt att på riktigt, vara så himla urkass på att uppdatera denna sida med jämna mellanrum? Vet inte - men på något sätt har jag lyckats ganska bra! Och som vanligt är det då väldigt länge sedan jag kikade in här och en heeel del saker har hänt sedan dess... 

För det första JAG HAR EN EGEN LÄGENHET och har blivit sambo med killen i mitt liv. Mitt älskade hjärta som jag nu delar ett hem med och jag får somna och vakna upp vid hans sida varje dag, Så himla underbart! Vi har bott här i ca en månad och vi stortrivs verkligen här i vår fina trea. Finns inte på världskartan att vi är klara med att inreda detta hem än, men blir man ens det någon gång? Jag tror att man alltid kommer hitta saker att byta ut och vilja förändra - hur länge man än bott i sitt hem. Dessutom är det sååå kul att inspireras av andra och handla nya saker till hemmet, så kul att det nästan har blivit ett beroende... 

Jag har fått ett nytt jobb! Maxi är lämnat bakom mig och nu har jag bundit mig helt till den andra arbetsgivaren jag hade. Så nöjd med förändringen att jag knappt vet var jag ska säga. Ett samtal om ett erbjudande för några månader sedan och nu är jag här och verkligen jobbar med ett leende på läpparna varje dag?! Att jag dessutom också har en arbetsgivare som erbjuder flera olika arbetsuppgifter gör det också väldigt roligt. Att få jobba ena dagen som en receptionist i kostym till att andra dagen slå om och bära förkläde och fina restaurangkläder och servera viner till att nästa dag springa in på sportbaren O'learys där det skålas öl för fulla muggar, för att ta emot gäster och servera där etc.. En hel del variation blir det iallafall och jag är verkligen helnöjd med allt. 

Precis veckan innan vi flyttade också så va jag och Andreas utomlands en vecka och bara njöt till fullo. Destination kos och med all-inclusive en vecka så överlevde vi, minst sagt. Vi hade en otroligt bra semester med strålande väder varje dag, väldigt välbehövligt för båda! Speciellt för mig då kanske i.o.m att det va den enda riktiga semestern jag hade denna sommar.... Vi bodde också på ett fantastiskt hotell som rekommenderas starkt - Marmari Beach by Atlantica på Kos. Trots att detta var ett familjehotell så var det inte något som störde oss då det va ganska stort så att man inte behövde vara mitt i smeten hela tiden. Och som ett väldigt stort plus i kanten så låg det precis vid havet också. En självklarhet för mig att ha när jag åker utomlands! Hur som helst... drinkar, god mat, värme, hans närvaro etc gjorde denna vecka oslagbar. 

 

 

Och ja... Lite andra saker också i form av kompishäng, utekvällar, umgåtts med min samt Andreas underbara familj, varit barnvakt, varit på ikea några hundra gånger och bränt lite för mycket pengar på inredning, shoppat, jobbat en hel del etc etc... Sådant i sin vanliga ordning så att säga, haha... 

Saker och ting har iallafall varit väldigt bra och ÄR väldigt bra. Jag njuter av varje minut. Det är viktigt att stanna upp ibland och bara känna och njuta av stunden, av möjligheter. Man gör saker och ting för sin egen skull, så se då till att det är du som blir lycklig av dina val! Och om inte så är fallet. Ändra något - varför vänta? Unna dig själv och lev. 

 

 

Min kära mor

Kolla så underbart fin min mamma är? En klippa, en solstråle och en otroligt stark kvinna med hjärtat precis på rätt plats - ja det är precis vad du är. Min mamma och bästa vän, du är bäst. 

02 Mars

Godmiddag! Idag känner jag mig pigg, lite mer fit for fight än det vanliga. Det känns gött, som fan faktiskt. Visst att jag var så trött imorse att jag knappt själv visste vad jag hette då jag hade en ganska jobbig natt, vilket också såklart resulterades i att jag kom en lektion sent (och vad gör det om hundra år?). Men sen gick det trötta över ganska fort när jag väl landade i skolan. Och det är egentligen ganska otroligt att jag ändå är på så bra humör trots att jag inte riktigt fick den sömn jag behövde... Haha. Aja. Härligt det ändå! 

Igår tog jag en sväng till Norrköping med mina girls Agis och Mandy. Strosade runt lite, kikade efter ett och annat plagg att spendera pengar på, åt god mat och delade väldigt mycket skratt. Vilka tjejer, vilken eftermiddag. Underbara båda två. Det får mig att stanna upp ibland och se vilka fantastiska personer jag har runt om mig om dagarna. För de som jag har växer då inte på träd. 

Nåväl... Skolan ringer ut ca 15:00 idag, efter det ska jag sedan umgås lite med min fantastiska mor. Vad vi ska hitta på återstår och se. OCH efter några timmar med mor ska jag ha tacomys med mina kära flickvänner innan vi traskar oss vidare mot en klasskamrat där vi ska festa till det. Några timmar där och förfesta lite innan vi beger oss mot Harrys där det vankas studentfest. Wooop! 

Ett kort - fullt av kärlek

Detta år stod min mammas respektive för årets bästa julklapp. En liten julklapp i form av ett kort på mig och min kära hund som tyvärr somnade in för ett tag sen. Jag blev så glad när jag öppnade detta paket. Jag började gråta av ren lycka och blev varm i hela kroppen. 

Jag kommer fortfarande ihåg den dagen som kortet är ifrån. Det va en blåsig eftermiddag som hela familjen va ute på lite äventyr i form av promenad och picknick på på ett berg. Jag frös så pass mycket att jag drog på mig min 10:åriga lillasysters vindjacka och Ossi gnällde för det mesta över att han inte fick springa runt lös i skogen. Vi satt väl ärligt talat lite smått tjuriga båda två och delade på en eller två marshmallows på vår egna kant. 

Jag har så mycket liknande minnen med denna underbara varelse. Han var som en liten människa, för ack vilken personlighet denna hund hade. Han va från början familjens lilla bebis men växte sen till sig och blev en underbar liten farbror. Han gjorde en fantastisk resa och växte som individ för varje dag som gick. Från att första gången jag träffade honom så sprang han med svansen mellan benen i ren panik förbi mig när jag försökte hälsa på honom sittandes på golvet till att sen en tid senare visa varenda kotte så mycket kärlek och uppmärksamhet, va stark i sig själv och även av mån om alla dom som stod han närmast. Han blev en sådan hund som helst skulle sitta i knät hela tiden eller som skulle ligga bredvid en i soffan, han va en en sådan hund som la sig bredvid en på huvudkudden när man va ledsen. Han ville mest va med hela tiden, och han mådde som allra bäst när hela familjen var samlade på ett och samma ställe. Då hans hela flock va tillsammans - då spred sig lyckan genom honom extra mycket. 

Jag har varit med om ett mirakel. Inte bara för att jag hade världens bästa hund utan för att jag fick vara med på hans resa genom livet. Jag spenderade varje dag med denna grabb i flera år och fick se hans förvandling från att va en hjälplös, osäker och den mest sårbara individen på denna jord till att bli den starkaste, med mest kärlek och självförtroende. En förvandling som hans är inget man vittnar ofta.

Ja, Ossi. Du va då verkligen ett mirakel. Tack för dessa år. Tack för att du lärde mig saker och ting om livet och för att du fick mig att växa som person. 

Måndag 20:38

1. Kan tiden bara gå fortare? 

2. Jag vill ta studenten nu. 

3. Jag vill utomlands. 

4. Jag vill känna mig fri och inte att något håller en kvar i Katrineholm. 

5. Jag är trött på det mesta här. 

6. Jag behöver upptäcka så mycket nytt. Både platser och människor.  

 

7 November

Hur går man vidare utan en varelse som funnits vid en sida i över 5 år?
Hur ställer man om sin vardag till att va utan sin lilla vän på 4 ben?
Hur vänjer man sig vid att inte ha en bushund som springer runt ens ben?
Hur vänjer man sig vid att inte höra små tassar springa runt här hemma längre?
Hur går man vidare efter att ens största trygghet tagits ifrån en? 

Vila i frid min fina hund, bästa vän och min prins. Ta nu med "nallisen" och busa ordentligt med de andra vi redan förlorat. Spring ordentligt med dina korta ben, skutta runt ordentligt. Skäll av glädje och frihet. Ät allt som kommer i din väg. Lev livet som världens bästa hund. 

På återseende, Ossi. 

De bästa

 

Denna kväll tänker jag på mina syskon. De är de bästa som finns, underbara på alla sätt och vis. Jag hade aldrig kunnat tänka mig bättre syskon. Vi må ha haft det tufft under våra dagar från barnsben och livet har ofta piskat oss i ansiktet, men det har gjort oss så starka. Som individer och tillsammans. Och vi växer bara mer och mer för varje dag som går. 

Denna kväll tänker jag på alla våra minnen vi har, både underbara och de mörka. Jag saknar er. Så mycket. 

Veterinär och en sjuk Ossi

Vad kul att det egentligen fortfarande är några som tittar in här trots att detta nog är det mest torraste och bortglömda bloggen någonsin? Fina är ni iallfall som gör det. Det gör att det faktiskt kan vara kul att ta upp skrivandet igen (men hur många gånger säger man egentligen inte så?). 

 

Idag 30 september, har varit en riktigt hektisk dag. Först tidigt till veterinären då min lilla lycka på fyra ben har gått och blivit dålig. Inte heller sådär lite dålig att man går till farbror doktorn och går hem någon timme senare med ett recept att hämta ut och hunden är frisk efter 10 dagar. Utan nu har vi varit där och tagit prover, röntgat och kollat under hela dagen utan någon egentligen diagnos. Så det är bara att åka tillbaka imorgon. Min stackars älskling. Ibland önskar man att de bara kunde prata och förklara varför de beter sig som de gör, det skulle faktiskt göra det hela mycket lättare. Vi kom iallafall hem för lite mer än någon timme sedan, så med andra ord har vi inte gjort annat än sprungit runt på kliniken idag.

Jag håller iallafall alla tummar jag har för att vi imorgon ska, 1. hitta problemet 2. lösa det smärtfritt och enkelt. 

 

Han är verkligen det finaste jag har. 

 

Sjung om studentens lyckliga dag

Igår så var det Jacobs tur att ta studenten. Med skratt och tårar + lite regn emellanåt blev det en riktigt lyckad dag med firande! Och jag önskar dig all tur och lycka i framtiden. 
På kvällen sen gjorde jag inte så mycket. Istället för att sitta hemma så bestämde jag mig för att följa med Emma och skjutsa Jacob fram och tillbaka till Eskilstuna, som moraliskt stöd liksom. Efter att ha åkt fram och tillbaka x-antal gånger var vi sedan hemma kl 03 då vi äntligen fick krypa i säng.